annamittilivet

Fick åka in på undersökning igår vid misstänkt vattenavgång. Efter en smärtsam undersökning (då jag håll på att skrika rakt ut) fick vi beskedet att det var falskt alarm. Vi blev både ledsan men samtidigt lättade. Personalen på förlossningen hade upp över öronen att göra. Det pep i deras sökare hela tiden, pep i lampor över dörrar, personalen irrade runt och såg stressade ut. Kände att här vill jag inte få barn idag. Kommer vi få den hjälp och stöttning vi behöver, när vi behöver den eller kommer vi få vänta snällt på vår tur...? Men det var inte i onödan vi åkte dit. Före undersökningen fick jag ligga med ctg för att se hur barnet hade det. För ovanlighetens skull var det en massa bak och stök i magen vid den tiden och det blev en kul kurva. Inget barn som mådde dåligt där inte =)

Så aningen lättade åkte vi in till stan och åt lunch. Klockan hade blivit så pass mycket att David kände att det inte var någon ide att åka till Nybro och jobba. Vi åkte hem, tog en promenad med Olle och sen var jag helt slut efter dagen prövning. Lade mig för att sova och grabbarna åkte till Davids bror Olof för att hjälpa honom med hans husprojekt.
Ensam hemma och allt. När jag vaknade gjorde jag scones och en kopp grönt underbart te. Mmmm
I magen var det cirkus som vanligt. Det märks att det inte finna mycket plats för den lilla att röra sig på nu. Det sticker ut kroppsdelar både här och där. Ibland och magen kantig =)

Idag (+2) är det den 17 september och det bf-datum som vi först fick. Idag skulle också min morfar ha blivit 79 år, så det känns lite speciellt...
Det var till honom jag vände mig och bad om vite hjälp när David och jag hade bestämt oss för att det var detta vi ville. Det gick ett par veckor, fick plus på stickan, räknade ut bf datum och fick en chock när datumet visade 17/9 morfars födelsedag. Kändes som han talade från andra sidan.  Det var menat att bli så här. Det var hans sätt att berätta för mig att han hade gjort sitt =) Tack snälla för hjälpen!!!
Om det nu är så, så är det den finaste gåvan jag någonsin har fått

Oj blev lite sentimental där tror jag... Ja, kanske men så är det. Min morfar var som en far till mig och han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.