annamittilivet

Jaha nu äntligen få jag tummen ur och sätter mig ner vi bloggen och uppdaterar. Det kommer kanske bli ett långt inlägg för det har ju hänt astronomiskt mycket och stora saker i mitt liv!! Ska försöka fatta mig kort men ingående...

Jag har ju då blivit MAMMA. Helt sanslöst ofattbart ibland. Till slut efter mycket om och men bestämde han sig för att komma ut, med lite hjälp av den underbara personalen på förlossningen. Eftersom jag gick över 16 dagar och nästan inte hade något fostervatten kvar blev det ett hastigt beslut om igångsättning dagen efter undersökningen. Så kl 7:30 den 1 oktober var vi på förlossningen för igångsättning. Ingångsatt blev jag av ett dropp kl 12:30 och sen kl 18:49 fick vi efter svett, tårar och hårt arbete höra det vi längtat så efter, vår sons första skrik. Jag och David grät av lycka. Vi hade väntat länge och det var helt underbart och fantastiskt. Han hade 10 tår, 10 fingrar, gullig näsa och massa hår. Enligt oss helt perfekt. Inte lustigt att jag var stor i slutet för måtten på gossen blev en vikt på 4730g 53cm och 36cm i huvudmått.
Han föddes på torsdagen och de första dagarna var omtumlande. Jag hade sagt innan att jag inte ville åka hem innan jag visste att amningen var igång och att det fungerade, och så blev det.
Personalen var underbar och jag fick hjälp när jag behövde det. Vi ville åka hem på söndagen men just när läkaren kom, ville han äta och jag hade haft en strulig natt med en son som INTE ville ta bröstet. Personalen sa att dom sklle komma in och hjälpa mig och att läkaren skulle koma illbaka på eftermiddagen. Vi väntade hela dagen, men läkaen blev kvar hos två små barn som hade kommit till världen efter kejsarsnitt och inte mådde bra. Vi ville hem men eftersom läkaren var där han behövdes så kände vi att vi kunde vänta till morgonen efter. Så på måndag förmiddag checkade vi ut och åkte hem. Oj vilken känsla det var!!! David har nog aldrig tidigare kört den sträckan så varligt innan =)
Väl hemma fick vi hem Olle som varit hos mamma. Olle hade med sig både mamma och mormor som hade gjort smörgåstårta till vår hemkomst. Så omtänksamt och gott!! Fösta veckan hemma gick fort och andra veckan också. Hade David hemma och det var så skönt. Hade ett par besök och det var trevligt. Var ju fler än vi som väntat och längtat efter den lille plutten inne i min mage. Vi tackar för att grattulationer och lyckönskningar som vi fått under dessa dagar.

Vad vi skulle kalla vår gosse var inte helt lätt. Ville ha ett namn som han ska kunna bära stolt helt livet utan bekymmer. Tillslut stod vi fast för det vi sa från första början i magen. Han ska heta Bo Hugo Christian. Bo efter min älskade morfar som tyvärr försvann alderles för tidigt från oss. Christian efter Davids farfar. Hugo för att vi båda från början fastnat för det. Hans tilltalsnamn är Hugo.

I måndags började min verklighet då David återgick till jobb i Nybro. Han var inte så förtjust i det, då han helre velat vara hemma hos oss. Har varit ute och gått varje dag med andra nyblivna mammor från föräldragruppen. Det har varit både trevligt och skönt och prata med andra nyblivna mammor. Att kunna få det man känner och det man undrar över bekräftat som normalt.


En mycket förväntansfull, orolig, spänd, nervös och lycklig Anna innan vi åkte in till sjukhuset


Helt ny!


Den berömda brickan. Så otroligt gott det var!


En mycket stolt pappa med sin nyfödda son efter att ha badat honom.


Hugo i sitt vrålåk på BB

Här var lite bilder och fler finns det. Inte klokt vilken lite linslus han är eller hans föräldrar har gjort honom till det =) Vi tycker ju han är sååå fin och sen är det väldigt kul att ha bb-bilderna nu och titta tillbaka på.

Tack för denna gång. Försöker att inte dröja så länge till nästa gång.
/Hej